Music is my life!

Som en blixt från himlen, ett mullrande åskväder från väst, ett skyfall från de tunga mörka molnen, som beskrivet blev jag lika hänförd av musik. Jag tar till mig utav varje ton, rytm och styrka. Musik har givit och ger mig så oerhört mkt. Förutom att den tar mig tillbaka på en minnesfärd så trollar den även bort mina bekymmer på ett behagligt sätt (som varken innefattar droger eller alkohol). Musiken liksom studsar runt i kroppen, i blodomloppet och ut i varje por tills jag utandas den i sista strofen, tills musiken tynar bort, bort... 
Musikmässigt sätt så är jag ingen "renras". Jag gillar allt. Mest rock för det är vad jag växte upp med och har så många minnen till. Smärtsamma som glada minnen...

Som barn fick jag bära runt på en gigantisk fiollåda i många år fram och tillbaks till skolan, till musikskolan, till bussen. Jag bar den på ryggen likt en packåsna upp för backen, på den ringlande, ojämna gamla grusvägen hem till mitt flickrum. För att Öva. Öva skalor var nog det som fick mig att sluta. Det och den alldeles för långa vägen att transportera instrumentet. Väl framme så var det ju dax att börja stämma älendet igen, och det tog tid. Sedan var det det ju inte så populärt precis att spela ett stränginstrument- om det inte var gitarr förstås- men vemsomhelst kunde ju lista ut att det inte var en gitarr. Så det blev en ganska stor nördstämpel där...

Spelade även piano som liten. Där var det också skalor som skulle traglas, men det gick betydligt lättare för det fanns mer ett mönster eller mer logik i det än på fiolen. Det krävdes väldigt lite utrustning att bära med sig som avslöjade den stora hemligheten att mamma tvingat mig att spela piano. Ett häfte som fick plats i väskan gick ju an:) 
Sedan har vi ju den gamla klassiska blockflöjten som alla barnen i skolklassen skulle spela. Dess pipande ljud (oljud om man inte kunde behärska den) kunde man inte undgå i korridorerna, få av oss blev särskillt bra på att manövrera sig på de små hålen och munstycket. Och de som lyckades knäcka koden till blåsinstrumenten valde tvärflöjten istället...

Musik fanns ju överallt! I radion, på stereon, i Freestylen, i mitt huvud... Och sjöng gjorde jag. Tillsammans med andra i olika körer, ensam till en ackompanjerande sångcoach, eller till dem som ville lyssna på mig ute i skogen när jag vallade våra hundar. 
Som vuxen, sitter jag mest med andra sysslor som upptar min tid men är lika musikintresserad ännu. Festivaler lockar, konserter upplivar och en mängd nykommlingar väcker den smått slumrande musikentusiasten som blivit morsa på nytt. Och här jollras det minsann! 
 

Funderar över livets mening

Fick tunga nyheter i söndags... En vän till våra killar, vår familj, en femtonårig grabb, har fått cancer! Det visar sig vara en mkt sällsynt sådan och han är den yngsta som  hittills har fått den.

Jag fick berätta nyheten till killarna, som verkade lite chockade först. Ordet cancer är så svårt, det kan innebära så mkt. Men framför allt så innebär det svårt sjuk- eller döden för många. Vi försökte förklara så gott det går vad det innebär, hur prognosen ser ut. Att det finns väldigt bra behandlingsmetoder och att om man upptäcker den i tid så blir man många gånger helt frisk!  Samtalet kretsade även kring vad vi kan göra som utomstående, vad kan vi göra för familjen, syskonet som blir kanske mer ensamt med alla sjukhusvistelser och läkarbesök för sin bror och föräldrar.     

Livet är många gånger så orättvist! Man vill ju att alla ska ha det bra. Få vara friska och kunna njuta av livet, uppleva ett riktigt liv! Växa & frodas i sin barndom, göra sina misstag, lära sig hur man blir vuxen och spekulera om hur det är att bli gammal & dö...  Man förväntar sig ju inte att lida i sjukdomar och svårigheter och få se sina barn lida framför allt! Detta KAN inte vara livets mening! Hur kommer det sig då att somliga drabbas av allt, i princip, och somliga får inte ens en skråma? Eller har man verkligen fått så jävligt dåliga gener att det är enda förklaringen?  

Varberg med nya ögon!

 

Tog en promenad på stranden med O. Solen gassade på och jag försökte hålla ögonen på alla ungarna som skulle bada bakom klipporna. 4 tjejer & 5 killar, och ingen ville hänga med mig på stranden. Såklart! Ingen ville ägna sig åt att plocka alger ur badbyxorna och det var alldeles för långgrunt även för minstingarna. 

Hur tar man sig runt med barnvagnar här då? Hm inte helt lätt. Framkomligheten var minimal, inte utrustad att jaga barn mellan stenar och tuvor... Fick nöja mig med att stanna på den algtäckta stranden och vifta bort flugor.  Förlitade mig på att storebror J och E kunde ta sig an rollen som ansvarsfulla badvakter åt syskonen. 

Medger att jag inte var helt avslappnad eller ångestfri. För i vilken sekund som helst kunde ju nån fått för sig att simma lite för långt, halkat på nån slemmig sten eller fått kramp i benet. Och hur skulle jag kunna se det? Måste lära mig att ta det lite lugnt och inte oroa mig så mkt hela tiden. Men det är inte så lätt när man blivit småbarnsförälder på nytt! Det blir spännande att få uppleva allt nytt med lilla O, alla hennes framsteg och upptäckter. En dag i taget...

   

    

10 dagar kvar!

Syrran ska gifta sig om tio dagar:) Jag hade så gärna velat åka dit, men eftersom O är så liten så går det inte. Man ska ju inte utsätta så små för flygresor som varar över 5 timmar och sedan är man ju lite orolig för smittorisker i flygplan och förövrigt hälsorisker när man reser med spädbarn! 
Men! Bröllopet sker ju oavsett om jag kommer eller ej. Skulle vilja hjälpa henne med alla de 1000 sakerna som ska fixas, öppna dörrar när hon behöver en extra hand, ge ett uppmuntrande ord när allt verkar gå åt helvete... 
Men! Här sitter jag i en byhåla i södra Sverige och bara kan föreställa mig om allt som hon får stå i. Allt som kan tänkas behövas göras och det som kan gå fel... Det är ju inte så schysst precis. 
Men! Snart så kommer den dagen som vi alla har väntat på, (allra minnst hon) och allt blir underbart fint och vackert. Det är jag övertygad om!

Nasse till Nalle Puh: Hur stavar man till kärlek? Nalle Puh svarar: Man stavar inte....man känner den♥

Tänd ett ljus för Norge

Tänker på tragedin i Norge. Så många som förlorat en son eller dotter, mor eller far i dessa våldsdåden... Ofattbart att någon kan utföra sådana handlingar! Tänder ett ljus för er som är i sorg och saknad.

Summer forever!

Tänkte på hur olika sätt man tillbringar sommaren på. 
Jag skulle väl helst av allt velat åka till nåt exotiskt ställe, långt långt hemmifrån, slappa vid en pool med en grym bok och lyssna på massa live band, plocka massor med jordgubbar, gå ut och äta på nån uteservering och beställa alldeles för många drinkar, tälta på nån mysig ö mitt i skogen & grilla lite korv och betrakta solnedgången med min älskling, åka på badhusturné med barnen och betygsätta alla häftiga rutshkanor, äta äckligt slibbiga glassar som smälter i solen. 
Önskningarna är många... Istället får jag sitta i mitt vardagsrum och amma till en Top model repris från 2007, parallellt åskådare av fåglarna som äter upp alla körsbären i ösregnet... En sak vet jag dock; att sommaren är alldeles för kort! 
Happy summer!

Eller så ser det ut på ett helt annat sätt. 
Livet är så orättvist för många...

Happy happy happy

Även om jag lider av sömnbrist och är på gränsen att bryta ihop (flera ggr per dag ibland) så är jag väldigt lycklig! Lycklig över att ha en underbar familj. Lycklig över att ha så fina barn. Min älskade A, som betyder allt för mig. Föräldrar och syskon som ställer upp & alltid finns där för en. Att ha ett hus & bo i och ha en fast anställning med en relativt hyfsad lön.
 
Just nu känns det så bra alltihop. Att vara lycklig för mig är stort. 
Eftersom jag drabbas av/lever med återkommande djupa depressioner så är det härligt att äntligen ha lite ljuspunkter och glädje i livet. Och i vardagen. Det är ju i vardagen jag lever. Mitt emellan alla blöjbyten, matteläxor, smutstvätt, inköpslistor, tandläkarbesök, gräsklippning och trippar till återvinningscentralen osv. Allt det där tråkiga, ocharmiga och ibland olidliga sysslor som måste göras på ett eller annat vis. Så får man en varm gosig kram från barnen eller min man så känns allt mkt bättre och man orkar ta sig vidare.    
Tänker jag på allt som jag kan vara tacksam över blir jag nästan rörd till tårar. Med tanke på att jag en gång inte trodde jag skulle överleva & uppleva min 21-års dag! Happy b-day to meeee! 
 

Feeling blue

Även om jag på många plan är bättre nu och kanske inte längre är så skör så blir jag bara så ledsen och nedstämd ibland så jag vet varken ut eller in. 
Mina psykolog kontakter har glesnat i och med att A har så mycket omkring sig nu, så jag hinner helt enkelt inte med mina tider. (Barnmorskan förresten har väl sett mig mer nu då eftersom det är på slutet i min graviditet.) Fick dessutom flera nyheter i loppet på en vecka som både var glädjande och tunga. Energin sviktar, mkt som ska göras- hinnas med och jag mäktar inte med allt! Hjälp... Mina tankar irrar runt som om jag vore instängd i en cyklon men bara jag som upplever. Jag känner mig ledsen för att jag inte kan vara med på min systers bröllop som närmar sig, hjälpa henne med deras speciella dag, men det är omöjligt! Jag är orolig för min son, vill att han ska kunna äta igen! Önskar att jag vore en bättre fru & kunde bistå med allt som jag vill ge honom och vår relation, inte bara säcka ihop som en annan hösäck i soffan och sucka igenom dagarna i ända... 
Vilket idiotiskt, patetiskt inlägg detta blev:X Jag känner mig bara tung och kraftlös. Ville bara säga det. Tror det kommer åska snart...

   

Magen sedd ur mina ögon...

Bebis kläder & picnic

Varit hos logopeden med A idag. Små, små framsteg redovisades till den käcka logopeden. Glädjs åt varje matbit som han vågar prova. Och det enda som han hittills har svalt; 3 Cheerios i mjölk! Jag är glad att det går framåt, men kan inte låta bli att känna frustration på samma gång. Jag vet att det kommer att ta tid och mkt tålamod och peppning och uppmuntran, han kommer att bli bra igen. Han SKA bli frisk igen! 
På eftermiddagen gick vi och kikade på lite bebiskläder, A tyckte absolut att vi skulle köpa en outfit så det blev dessa från Polarn & Pyret! Sååå sött:)
Sedan mötte vi upp S och mina föräldrar på en liten picnic vid Ramnaparken. Soligt, varmt och trevligt! A fick en liten överraskning som väntade där, morfar hade köpt en cykel! Han blev så glad för den:) 
Promenerade nog lite för mkt idag för jag har ganska kraftiga sammandragningar. Det blir vila, nu!

Anti-aging attack!

.."aging, in biology, cumulative changes in an organism, organ, tissue, or cell leading to a decrease in functional capacity. In humans, aging is associated with degenerative changes in the skin, bones, heart, blood vessels, lungs, nerves, and other organs and tissues."

-Fy va gammal jag ser ut! Hörde jag en 15 årig tjej på bussen säga, värsta rynkorna... åsså fet ja är!"

Varför är vi så rädda för att åldras? Det går inte att förhindra eller stoppa, men förvisso går det att sakta ner åldrandeprocessen. Samhället flödar över av alla möjliga produkter, krämer, droger, operationer som sägs ge mirakulösa instanta synbara resultat.

Tittar man i ex. mataffären så finner man allt ifrån Anti-age tandkräm till specialgjorda örngott i silke som sägs sakta ner åldrandet.

Hur långt ska vi gå då? Jag tycker väl att har man tid, pengar och ork så gör som du vill, men varför slösa all denna energi på det? Blir man lyckligare då?

Jag tycker det är mindre spännande att studera varenda rynka och ålderstecken på min kropp och bli som besatt och jaga alla de bästa produkter som ska utföra ena underverket efter det andra för en saftig summa pengar, som jag ändå inte har (eller kan spenderas på annat.).

Det viktigaste kanske ändå är att man tar hand om sin hälsa; motionerar i måttlighet, äter hälsosamt, sover tillräckligt och inte stressar. Så tror jag att man kan komma på god väg till att förhindra förtidigt åldrande. 

Punkt. 

Tre veckor kvar

Var på MVC på kontroll, allt såg bra ut förutom att bebbens hjärta slog väldigt fort, vilket kan betyda att bebisen är stressad. Jag fick stanna i en timme för att se om det lugnade ner sig. Jag fick sitta & läsa några Mama tidningar och uppdatera mig om amning och dess mysteri.Kommer ju knappast ihåg så mkt eftersom det var 10 år sedan sist... Hoppas det är som & cykla:) 
Har blivit sååå trött igen, måste vara post-bröllops-fatigue som jag har drabbats av. Haha. Dåligt skämt, med tanke på att jag inte gjorde nåt!  Förutom befann mig på plats.
Nä, är så less på att vara gravid nu. Tittar på alla bebisprylar i sovrummet, nymålad spjälsäng, bebis kläder, skötbord, filtar, men ingen bebis... 

I nuläget får jag vara tacksam över att jag iaf är förberedd, både mentalt och praktiskt. Jag kan inte fatta att det var 15 år sedan jag blev gravid första gången och fattade noll! Jag bara gled runt med en det löser sig attityd och rökte cigg som om inget var annorlunda. Tur är väl det att man mognar med åldern, och förhoppningsvis är lite klokare nu.   

Snart snart är det dax...

7.00  Började dagen med en vårsolens hälsning med brudbuketten i en hand och kaffet i den andra fixar jag till det sista på buketten.

 
Inser snart att vi kommer ha världens tur med vädret!
8.00 Upptäcker att jag är i akut behov att raka armhålorna & hoppar i duschen!

9.50  Beger oss av till frissan, syrran multitaskar under tiden. Jag får en liten pirrig känsla av att det snart ska det bli bröllop, mitt bröllop!

11.30  Håret är stylat och efter många uppiggande skratt och glas cider senare är även syrrans hår fixat:)

12.00 Hur var det nu man INTE skulle göra med lösögonfransar? Närmar sig tid för fotografering... Bara jag inte ser för målad ut. Varför ska man svettas så förbannat när man är gravid?? Coco Chanels parfym är bara för ljuvlig, nästan så man skulle kunna dricka den, absolut min favorit.

13.15  Hämtar upp D och min MTB och åker iväg för fotografering i det gröna! 
Första stoppet blir ett gammalt räcke med underbart vacker sjöutsikt, poserar för glatta livet, hoppas nån bild blir fint:)

14.00  Här ska vi picnica! Ute på en gammal stenbro med en strömmande bäck. Fotar lite och käkar kebab och cola, syrran lyckas spraya colan så både hon och A blir nedskvätta och missar mig med 3 cm... Lucky lady!

15.00  Nere vid sjön, där vigseln ska äga rum, om 2 timmar. Jag blir både glad och lite nervig. Solen värmer på och kameran går på högvarv. Det är en helt strålande dag och jag kan inte sluta le... 


17.00  Alla är samlade på stranden, släkt och vänner, min familj; mina pojkar, så fina de är! A är så stilig och jag känner mig lugn och harmonisk. L börjar spela på gitarren och ceremonin börjar.
 

Tisdag och 4 dagar kvar!

Helt plötsligt så är det bara fyra dagar kvar till vårt bröllop! 
Jag infinner mig i nåt underligt tillstånd av förväntan, ångest och glädje. Har lite dåligt samvete för min så otroligt passiva roll i nuläget, orkar ju inget heller... Jag vill engagera mig mer men det går bara inte. 
 

Åh så sött!

Tänk vad mkt fint det finns att shoppa till tjejer! Inte konstigt att man blir lite smått manisk och vill köpa massa till bebben. Eftersom jag har 3 killar, blir det lite extra roligt att få kliva in i flickornas sortiment. Helt plötsligt får man titta på allt som är tjejjigt rosa, klänningar och tights:)
Var hos S på fika och hon gav mig 3 kassar med små bebiskläder. Är så tacksam för det! Hennes minsting är 6 mån nu och vuxit ur dem så det var ju supersnällt att jag fick ta över dessa. Visade killarna de små kläderna och de hade svårt att tro att de själva varit lika små en gång...
Det är ju inte så länge kvar nu faktiskt, så vi får nog börja sandpappra på den gamla spjälsängen och måla den snart.  Har inte direkt varit sugen på att stå därute i kallgaraget när det var så kallt. Blir nog lite mildare till helgen och A är dessutom helt ledig. Barnen ska till sin pappa, förutom A eftersom hans kost ställer till det och vi känner att han är stor nog att välja hos vem han vill bo under denna besvärliga period. 
Har börjat må illa igen. Och fått halsbränna när jag ska gå och lägga mig. Magen växer varje dag, känns det som. Jag kommer bli stort som ett hus! 
Måste tillbringa lite kvalitetstid i tvättstugan nu om jag nånsinn ska hinna ikapp tvätten...
Trevlig helg!   

Tankar i ett väntrum

Här var det varmt och skönt... -11 ute och ingen sol idag. Väldigt lite sittplatser, ett litet bord och stolar i miniatyr, typ som för dockor, en träbänk, och en liten röd hörnsoffa. Det satt redan folk i den. Doftar Dax, rengöringsmedel och nervositet... A verkar nog lite nervös, han försöker få fason på sitt hår som står rätt upp mot taket av statisk elektricitet. Jag är nog lite nervig jag med. Tycker inte om att vänta i ovisshet. Vad är det för fel? Vad finns det för behandlig? Hur ser prognosen ut? Vad kan jag som förälder göra? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Frågor. 
Då och då svischar en och annan blåklädd personal genom korridorerna. Vita rockar. Jaha, glömde rasta hunden innan vi åkte. Hoppas inte han kissar någonstans inne. Kissenödig. Jag måste kissa nu igen... Undrar vad man ska hitta på idag. Till middag. Inte pasta, ris eller soppa. Gud vad trött jag är på soppa! Stackars A som enbart kan äta soppa... Jag blir smått illamående på tanken av att bara livnära sig på släta soppor dagarna i ända. Morgon, middag och kväll. Nä, nu måste väl det vara vår tur! En kvinna marscherar fram till oss.  Så blir det vår tur...  

Vad ska jag göra??

Det känns inte helt rätt detta med bröllop, när jag är gravid och allt. Jag har fått tänka i nya banor nu eftersom jag beräknas föda just vid bröllopstidpunkten.
Vill verkligen inte vara gravid på mitt bröllop, men vill gifta mig, gärna innan bebisen kommer! Suuuck! 
Här har vi gått och planerat en massa och engagerat min syster, svägerska och bokat och stått i...
Neeej, får inte vela mer nu! Jag får helt enkelt starta om; avboka och lägga den drömmen på hyllan ett tag...

Kan inte sova...

Så många vakna nätter... 
Jag ligger bara där och väntar, andas, tittar och blundar. Vågar inte tänka. Fan de finns ju så nära ändå... Mina minnen, trycker ner dem och jag önskar jag kunde somna istället. Drömma.  Skulle kunna drömma om vad som helst. Ångest. Istället så ruvar jag på en gigantisk ångest.
Sov nu då! Jag blundar och då kommer tankarna på nytt. De som jag vill glömma. Somna då, då! Komenderar min hjärna, men jag lyder liksom inte.

Lingon & blåbär

Det kryllar av blåbär i skogen. Och svamp. Lingon är det inte så gott om, dvs om man inte känner till något ställe. Jag har först nu på senare år börjat uppskatta bärplockning och börjat koka sylt. Det blev iaf 4 liter lingon och säkert 3 liter kantareller. Är helt tokig i kantareller nu. Skulle kunna leva på det, nästan. Så gott med kantarellsoppa, eller smörstekta kantareller på rostat bröd...
Vem hade kunnat tro att jag luffar runt i skogen och plockar svamp för några år sedan?? ( Hm, tur är väl det att man förändras, förhoppningsvis till det bättre)

Shake it!

 

Dagens frukost blir en god shake på proteinpulver och mjölk! Mmmm:)

Gladde mig åt veckans arbete som flutit på förvånansvärt bra; inga jobbiga oväntade incidenter eller tråkiga anhöriga som aldrig kan få nog av att gnälla, inga arbetskollegor som inte utför sitt arbete och smiter iväg för att slippa, eller varubeställningar som missplacerats eller kommit bort, mellanchefer som dyker upp på fel tillfällen och ger spydiga kommentarer... 

Kanske var det bara så enkelt att jag inte valde att se de där små petitesser som just ÄR petitesser men blir så mkt större när man är på dåligt hummör eller är stressad. Jag har jobbat otroligt mkt en lång period, känner mig slut. Eg borde jag ta lite ledigt, men har inte råd... Valen är inte så enkla alltid!