Funderar över livets mening

Fick tunga nyheter i söndags... En vän till våra killar, vår familj, en femtonårig grabb, har fått cancer! Det visar sig vara en mkt sällsynt sådan och han är den yngsta som  hittills har fått den.

Jag fick berätta nyheten till killarna, som verkade lite chockade först. Ordet cancer är så svårt, det kan innebära så mkt. Men framför allt så innebär det svårt sjuk- eller döden för många. Vi försökte förklara så gott det går vad det innebär, hur prognosen ser ut. Att det finns väldigt bra behandlingsmetoder och att om man upptäcker den i tid så blir man många gånger helt frisk!  Samtalet kretsade även kring vad vi kan göra som utomstående, vad kan vi göra för familjen, syskonet som blir kanske mer ensamt med alla sjukhusvistelser och läkarbesök för sin bror och föräldrar.     

Livet är många gånger så orättvist! Man vill ju att alla ska ha det bra. Få vara friska och kunna njuta av livet, uppleva ett riktigt liv! Växa & frodas i sin barndom, göra sina misstag, lära sig hur man blir vuxen och spekulera om hur det är att bli gammal & dö...  Man förväntar sig ju inte att lida i sjukdomar och svårigheter och få se sina barn lida framför allt! Detta KAN inte vara livets mening! Hur kommer det sig då att somliga drabbas av allt, i princip, och somliga får inte ens en skråma? Eller har man verkligen fått så jävligt dåliga gener att det är enda förklaringen?