Det som började så bra...
Jobbet började flyta på, trivdes relativt bra med nya arbetsuppgifter och nya jobbarkompisar; ett gött gäng som kommer överrens och är samarbetsvillig:)
Min sambo hade äntligen återupptagit sina studier. Och det verkar gå bra för honom.
Barnen mår bättre, och det rullade på med skolarbete och delad vårdnad, - ena veckan hos mig, andra hos sin pappa. Även om jag helst av allt hade velat ha barnen boende hos mig jämt. Samtidigt förstår jag vikten av att inte ifrånta barnen sin umgängesrätt med sin far. Speciellt när de är pojkar, de behöver ju sin pappa. En manlig förebild. Vi har ju trots allt varit gifta i 13 år! (13!!!)
Denna skillsmässan har inte varit lätt. Vissa dagar är helt ok medan andra är helt absurda... Framförallt när det gäller kommunikationen mellan min föredetta och mig.
Jag förstår att det kan innebära massa osämja bland oss föräldrar ibland; vem som ska köpa vad, hämta & lämna, tvätt, läxor, schemaupplägg, information i övrigt. Frid och fröjd är det ju naturligtvis inte alltid, men vi måste försöka för deras skull!
MEN: vad hände egentligen??? Jag hade en mental kollaps, PTS, och djup depression som medförde ett kaos i min tillvaro. Klarar inte det minsta av stress, får plötsliga gråtattacker, panikångest, destruktiva tankar och mörker rent ut sagt.
Varför??! Jag fattar det inte... Livet har ju blivit betydligt ljusare för mig på många sätt, så jag förstår inte... hur hände detta? Vill inget annat än att allt var "normalt" och livet fungerar som det ska! Önskar att jag vore frisk...
Så nu är min tanke att börja blogga. Förhoppningsvis blir det till nån hjälp för mig. Orkar jag så orkar jag. Känner bara att jag måste göra nåt!
So, here it goes...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar